Diagnosen depression

 

Hur ställs diagnosen depression?

 

Diagnosen depression fastställs med hjälp av samtal mellan patienten och läkaren eller psykologen. Detta kallas för en klinisk intervju. Ibland används också tester med vissa frågor inom de områden som är typiska för en depression.

 

Depressionstillståndet och diagnostiska kriterier

 

Den kliniska intervjun är det viktigaste diagnostisk verktyget för läkare och annan specialiserad vårdpersonal. Det innebär att patienten får frågor om de symtom som förekommer vid olika psykiska tillstånd. Vissa symtom såsom nedstämdhet är typiskt för depression, medan andra som ångest och sömnstörningar förekommer vid flera olika tillstånd.

Det finns flera olika professionella tester för att påvisa en depression. De kan ge svar på en sifferskala hur stort inslag av depression som det finns i patientens bild.

En viktig källa till information är också hur patienten uppträder under besöket. En deprimerad person har ofta långsamma rörelser och sparsam mimik. Svaren från patienten kommer gärna med fördröjning, något som kallas för svarslatens.

Ofta är också information från någon anhörig värdefull i diagnostiken av psykiska tillstånd. Det kan finnas tecken som patienten själv inte har tänkt på. Eller sådant som hon eller han tycker att det är svårt att prata om själv.

De olika källorna till information vägs sedan samman när diagnosen ställs.

 

ICD och DSM 


Det finns diagnostiska manualer som beskriver kriterierna för olika psykiska tillstånd.

Inom sjukvården används två olika sådana manualsystem:

Den mest använda vid svenska vårdcentraler och sjukhus heter ICD, vilket står för International Classification of Diseases. Denna manual utges av WHO, Världshälsoorganisationen. Den tar upp alla olika typer av sjukdomar, även kroppsliga, som sjukvården kommer i kontakt med.

En annan diagnosmanual är DSM, vilket är en förkortning för Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Den utges av organisationen för psykiatriker i USA, APA. Denna manual handlar enbart om psykiatriska tillstånd.

Kriterierna i de båda diagnossystemen ser olika ut, men i stort sett stämmer de med varandra. Det vill säga att en person som uppfattas som deprimerad i det ena systemet gör det med stor sannolikhet också i det andra.

De båda diagnostiska manualerna uppdateras då och då. Den senaste utgåvan gäller DSM och den kom 2014.

 

Däremot finns det inga blodprover och heller ingen typ av hjärnröntgen som används för att ställa diagnosen depression.

Ändå tas det ofta blodprover i samband med att någon söker för depressiva besvär. Orsaken är att vissa fysiska sjukdomar kan ha depression som en del i sin bild. Man talar då om att depressionen är "sekundär", det vill säga att det ligger en annan sjukdom bakom.

En relativt vanlig sådan sjukdom som det kan vara bra att känna till är den som kallas för "låg ämnesomsättning", eller på sjukvårdsspråk "hypotyreos". Den drabbar kvinnor oftare än män och innebär att sköldkörteln som sitter framtill på halsen inte producerar så mycket ämnesomsättningshormon som normalt.

Personer med låg ämnesomsättning känner sig ofta också frusna och kan ha problem med trög mage. Detta är allmänna och vanliga besvär. Diagnosen kan alltså ställas med ett enkelt blodprov.

Låg ämnesomsättning är likaså enkelt att behandla genom att man tar en tablett som innehåller ämnesomsättningshormon.

Det är alltså angeläget att man har testat för denna och andra depressionsorsakande sjukdomar innan patienten ges långvarig medicinering mot depression.

Även vissa läkemedel kan utlösa en depression. En ganska vanlig sådan typ av läkemedel är vissa beta-blockerare som används vid högt blodtryck och kärlkramp och även för att förebygga hjärtinfarkt.

 

 

 

Image courtesy of stockimages at FreeDigitalPhotos.net